Sabuni gör det!

Nyamko Sabuni gör det!

Ur regeringen kalender, publicerad 19 september:

Tisdag 25 september 2012

Nyamko Sabuni, Utbildningsdepartementet Deltar vid Europarådets ungdomsministerkonferens, St. Petersburg

Nyamko Sabuni, Utbildningsdepartementet Inviger HBTQ utställningen Article 1 inom ramen för St.Petersburg International Queer Culture Festival
Jag har skrivit det förut, och upprepar det gärna: Heder åt Sabuni!

Åker Sabuni till S:t Petersburg på Queer Fest 2012?

Sveriges jämställdhetsminister kommer till S:t Petersburg och deltar i öppnandet av en utställning som ingår i Coming Out’s festival Queer Fest 2012. Det rapporterar arrangörerna av festivalen i mejl på måndagen.

Festivalen pågår från 20 till 29 september, och det är den fjärde festivalen i ordningen, men den första som arrangeras efter att det som kommit att kallas anti gay-lagen trädde i kraft i S:t Petersburg.

I Nyamko Sabunis ministerkalender finns inget Rysslandsbesök inbokat i september, men kalendern tar å andra sidan inte upp några andra engagemang heller. Om det beror på att kalendern inte uppdateras eller på tekniska fel vet jag inte.
Om det nu är så att jämställdhetsministern tillsammans med Jan Björklunds statssekreterare Bertil Östberg kommer till festivalen och representerar svenska regeringen då den svenska utställningen Paragraf 1 öppnar 25 september, då är det hedervärt.

Utställningen öppnas under festivalens museidag i galleriet för nutidskonst på Marata Street 35. Det är en vandringsutställning med bidrag från bland annat Polismuseet, Armémuseum, Nobelmuseet och Historiska museet. Utställningen behandlar frågor om hur LGBT-personer framställts, eller inte framställts, i traditionella museer.

I samband med utställningen kommer en debatt att anordnas där frågor om hur kulturinstitutioner behandlar frågor om mänskliga rättigheter, könsroller och -identitet, och om vilka som bestämmer vilken historia/verklighet som ska visas upp på museer.

Svenska Institutet och svenska konsulatet nämns som deltagare i museidagen, och inbjudna till öppnandet av utställningen är honorärer från ett flertal europeiska länder.

På Queer Fest’s hemsida ges en kort sammanfattning av situationen för Rysslands  LGBT-personer, ständigt riskerande att utsättas för trakasserier och våld om de är öppna med sin läggning. De kan sägas upp från sina jobb och tvingas flytta från hyreslägenheter. I en intervjuundersökning gjord av Levada Center för ett drygt år sedan sade 75 procent av respondenterna att de ansåg homosexuella vara ”inferior”, nästan 40 procent ansåg att homosexuella borde tvingas få ”behandling” för sin läggning, och fyra procent att de borde avlivas, ”physical destruction”.

Homofobin är utbredd i Ryssland, om av tradition eller religion eller båda delar, kan jag inte säga, sannolikt det sistnämnda. Det är därför som lagar som S:t Petersburgs ”anti-gay-lag” som förbjuder ”propaganda” för homosexualitet som (kan) riktas till minderåriga, kan röstas igenom i lokala parlament. Det har skett inte bara i S:t Petersburg, trots att den typen av lagar strider mot federal lag. Formuleringen av lagen är luddig, och gör att exempelvis prideparader inte tillåts, deltagare grips av polis och bötfälls. Böterna för organisationer som anses bryta mot lagen kan bli så höga som 13 000 euro.

”Vi har redan sett att trakasserierna och våldet mot LGBT-personer har ökat markant efter att lagen infördes. Populistiska och absurda lagar som denna kan bara införas så länge människor inte får lära sig vilka och vad vi är, och slutar vara rädda för oss. Med den här lagen ville de tvinga oss att gömma oss, men vi gör tvärtom, vi fördubblar våra ansträngningar att föra en dialog med medborgarna, och årets festival blir dubbelt så stor som fjolårets” skriver Polina Savchenko, Coming Out’s talesperson i sitt mejl.

Om jämställdhetsministern och statssekreteraren verkligen kommer till S:t Petersburg återstår att se, men att visa sitt stöd för en utsatt grupp, och inbjuda till information och dialog kan inte vara annat än hedrande.

Vad ”behandling” av homosexualitet beträffar vill jag påminna om den briljante engelske matematikern Alan Turing, jag har skrivit om honom i ett tidigare inlägg. Hans insatser för att knäcka tyskarnas Enigmakod som användes under andra världskriget, bidrog enligt vissa bedömare till att kriget förkortades med två år. Efter kriget dömdes han för att han var homosexuell, vilket då var olagligt i England. Han tvingades till kemisk kastrering, och tog sedan sitt liv.

Det förefaller mig som om Ryssland och världen har behov av briljans, oavsett kön, etniskt ursprung och sexuell läggning.

Ord betyder något

Vem har en klan, vem har en grupp och vem har anhängare?

Var finns det fraktioner, och vad innebär det att de finns?

Vilka skriver manifest, och vilka skriver valprogram?

När tsaren är tillbaka är det Putin som avses, och propagandan för honom visade hans oro för resultatet av presidentvalet.

Skulle någon beskriva valtal hållna av etablerade partier i Sverige för propaganda, eller för den delen annonser och tv-reklam inför val i USA? Kampanjer handlar det om, här och där.

Det kan vara värt att fundera över språkbruk och val av ord när man läser nyhetsartiklar, för det är precis som Bo Strömstedt, Expressens förre chefredaktör, sade när han en gång för nu ganska länge sedan besökte UNT och gav en föreläsning för redaktionspersonalen:

Ord betyder något.

Jo, det gör de, och jag tänker ofta på det när jag läser nyhetsartiklar, oberoende av tidning.

Att tsaren är tillbaka skrev SvD i rubriken till Jan Blomgrens kolumn/kommentar under vinjetten ”Perspektiv” 7 maj i år.

Ingressen löd: ”Härskaren i Kreml har av tradition mötts med fruktan i Ryssland. Under de senaste fyra åren, med Dmitrij Medvedev som president, har den maktpositionen kraftigt underminerats. När Vladimir Putin i dag återtar tronen (sic) är dock den ryska ordningen återställd – tsaren är tillbaka”.

Det är inte bara ord som är viktiga, perspektiv är också viktigt.

Putin må vara president, men oftast beskrivs han också som beroende av sin, just det, klan bestående av FSB- och korrupta affärsmän med bas i S:t Petersburg.

Sällan eller aldrig av sina väljare. Så vad var propagandan till för? Västjournalister?

Det är som med sociala medier och cybersäkerhet.

Å ena sidan dirigeras attacker mot estniska banker och regeringsorgan från Ryssland, å andra sidan är en av de starkaste oppositionella en bloggare, Navalny, ofta utpekad som oppositionsledare.

Hur är det egentligen, är Ryssland en framstående hackarnation med stora möjligheter att behärska cyberrymden, eller kan myndigheterna inte ens kontrollera en irriterande oppositionell som Navalny? Och om Putin är likställd med gamla tsarer och har FSB som stödjepunkt, då borde han väl lätt kunna komma till rätta med enskilda bloggare?

Om jag fick önska två saker för vår stora granne i öster skulle det ena vara reell rättssäkerhet i Ryssland och det andra en mera balanserad rapportering om Ryssland i svenska media. Korruption och rättsosäkerhet uppstod inte med Putin. Korruption är inte specifikt rysk, rättsosäkerhet inte heller, och det vore bra för förståelsen av hur detta väldiga land fungerar, om det inte ständigt framställdes som om allt bleve bättre bara inte Putin …

Enligt Transparency International är de mest korrupta länderna i världen Somalia, Burma och Afghanistan, Irak, Sudan, Turkmenistan och Uzbekistan. Hur beskrivs dessa länders ledare, om de beskrivs alls? Och om snarlika företeelser beskrivs, men med olika ord, vad beror det på?

Låt mig avsluta med ett lästips om konst, och om orden som användes för att beskriva en konstnär, och hans konst:

Förra året publicerades Grünewald som handlar om konstnären och professorn Isaac Grünewalds liv och verk, skriven av hans sonson Bernhard. Boken redogör bland annat för hur Grünewald beskrevs i svensk press i början av förra seklet fram till 1930-talet då salongs- och slentrianantisemitism upphörde att vara acceptabel på grund av den växande nazismen.

Det är en tänkvärd skildring av hur ord användes och vilka konnotationer de hade. Men boken är värd att läsa också av andra skäl: Som en lektion i konsthistoria, och för alla bilder av Isaac Grünewalds vackra målningars skull.




Om markeringar, nåd för Turing och rätt i Ryssland

Madonna ska markera mot anti gay-lagen, den lokala ordningsföreskrift som S:t Petersburgs stadsfullmäktige infört och som förbjuder ”propaganda för homosexualitet riktad till minderåriga”.

Hur Madonnas markering kommer att ta sig uttryck då hon besöker S:t Petersburg under sin sommarturne återstår att se.

Tony Blair, Storbritanniens förre premiärminister, har däremot enligt en artikel i The Guardian 21 mars i år, vägrat markera eller ens kommentera att Liberias president och mottagare av Nobels fredspris 2011, Ellen Johnson Sirleaf, har försvarat att homosexualitet är straffbart med upp till ett års fängelse i Liberia.

Presidenten citeras i The Guardian sägande ”We like ourselves just the way we are”, och ”We’ve got certain traditional values in our society that we would like to preserve”.

Men artikeln säger också att president Johnson Sirleaf, som alltså accepterar den nuvarande lagstiftningen, har vägrat skriva under och därmed stadfästa två förslag som lagts om en betydligt strängare straffskala för homosexualitet.

Som premiärminister agerade Tony Blair för lika rättigheter för homosexuella på olika sätt, införde partnerskapslagstiftning, tog bort förbudet för homosexuella att arbeta inom militären och uppmanade påven att ”rethink his ‘entranched’ views and offer equal rights to gay people”, fortfarande enligt The Guardian.

Däremot ville Blair inte blanda in gay-rättigheter i sitt nya jobb som rådgivare till afrikanska ledare genom organisationen Africa Governance Initiative, AGI, som han grundat.

Det engelska överhuset, House of Lords, beslutade i februari i år att inte postumt benåda Alan Turing, matematiskt geni som lade grunderna för dator- och informationsteknologin och också var den som knäckte tyskarnas enigmaschiffer under andra världskriget.

Alan Turing var homosexuell, vilket var olagligt i England fram till 1967, och 1952 arresterades han och fick välja mellan fängelsestraff eller villkorlig dom och hormonbehandling med östrogen, kemisk kastrering. Han valde det senare, men begick självmord 1954 genom att äta ett cyankaliumförgiftat äpple.

Över 21 000 personer, många namnkunniga, skrev under listor som vädjade om att Turing skulle benådas postumt nu 60 år efter hans dom. Överhuset vägrade på formella grunder. Turing hade brutit mot då gällande lag.

Men dåvarande premiärministern Gordon Brown bad 2009 offentligt Alan Turing om ursäkt för det sätt som han, en krigshjälte, behandlats på av sin samtid.

En ursäkt, men ingen nåd för Turing alltså. Men lagen har ändrats i Storbritannien.

Homosexualitet är inte längre ett brott.

Det är det inte i Ryssland heller.

Men i S:t Petersburg, och i några andra ryska regioner, är det förbjudet att ”sprida propaganda om homosexualitet till minderåriga”. En luddig formulering som redan 7 april, sju dagar efter att ordningsföreskriften trädde i kraft, ledde till att två människor arresterades när de tysta demonstrerat för homosexuellas rättigheter i S:t Petersburg.

På ett av de misshagliga plakat som ledde till arresten stod det ”No to silencing of hate crimes against gays and lesbians”. På det andra ”A friend of our family is lesbian. My wife and I love and respect her, her way of life is as normal as ours, and her family is equal to ours”.

Innan ordningsföreskriften infördes varnade Coming Out, hbtq-organisation i S:t Petersburg, för att den också skulle komma att användas för att släcka informationssidor på internet.

Vitalij Milonov, Enade Ryssland, som lade förslaget om anti gaylagen i S:t Petersburgs fullmäktige, är nöjd enligt S:t Petersburg Times, 14 mars:

”If society believes that some model of behaviour doesn’t correspond to society’s interests, then society reacts to it” och ”…the law will only affect children’s environments”.

Nätet nämner han inte. Lika bra det kanske för där erbjuds ”Veri sexy Russian young girls”, och trafficking och de som profiterar på detta är inte lika lätta att arrestera som hbtq-aktivister med plakat.

Enligt hbtq- och MR-organisationer utsätts homosexuella för trakasserier, misshandel och mord, och polisens vilja att utreda brotten är begränsad.

För några veckor sedan rapporterade ändå TT-Interfax att två män, 22 och 25 år gamla, gripits i Moskva misstänkta för att ha mördat tre och rånat över 30 homosexuella som de kontaktat via olika webbplatser.

Nätet kan alltså verkligen vara farligt, men inte för att ”propaganda för homosexualitet” sprids till barn, vilket lagstiftare och rättsväsende förhoppningsvis till slut kommer att fatta.

Farligt är det för övrigt också att arresteras. Vid polisstationen i Dalny, Kazan, dog en 52-årig man efter att ha torterats med en champagneflaska, analt. Sodomisering använt som förhörsmetod. De fem poliser som utförde ”förhören” har avskedats, liksom tre av deras överordnade. Poliserna har arresterats, och inrikesministern har lovat se över poängsystemet som gör att poliser belönas utifrån hur många brott de löser jämfört med tidigare år.

En rättssäkerhetsaktivist säger i Moscow Times i mars 2012 att ”Torture is their (i e polisens) standard form of investigation”.

En annan säger att ”Every station is exactly the same. The only thing an officer can’t do to force a confession, is killing the person. If Nazarov (52-åringen) hadn’t died, the officers would still be on the job”.

En av de arresterade poliserna förnekar i artikeln anklagelserna mot sig och kollegerna. 52-åringen hade själv orsakat sina skador, enligt honom.

Förbjuda ”propaganda för homosexualitet riktad mot barn”?

Vore det inte bättre att se till att våldtäkter som förhörsmetod, analt, oralt och vaginalt, mot kvinnor och män, unga och gamla, inte bara är förbjudet, vilket jag förutsätter att det är, utan att förbudet också efterlevs?

Valfusk, splittring och sjuprocentsspärr

”Kreml sår splittring” var rubriken på en artikel i UNT i december 2011, med fortsättningen ”Oppositionen hävdar att maktpartiet sprider lögner”. Det handlade förstås om Ryssland efter dumavalen, de stora protestdemonstrationerna mot det massiva valfusket och om uppgifter från telefonavlyssning av oppositionsledare som uppgavs tala illa om varandra.

Säkerhetstjänsten och administrationen utpekades som de som gav spridning åt telefonsamtalens innehåll. Det förefaller rimligt att de som har möjligheterna att avlyssna också har möjlighet att sprida uppgifter om vad som sägs. Om det sedan är enbart myndigheter som lyssnar är en annan sak, vilket till exempel det senaste årets händelser i Storbritannien visat.

Men splittring inom oppositionen är kanske inget som behöver framkallas av Kreml. Oppositionspartierna, även de som fick plats i duman efter det riggade valet i december, är i sig väldigt olika varandra, från kommunisterna till det högerextrema LDPR. Även de partier, liberala, konservativa, nationalistiska och flera schatteringar däremellan, som finns inom oppositionen utanför duman visar självklart olika drag och profiler.

Massdemonstrationerna efter dumavalet som i lika hög grad riktade sig mot Putin som mot valfusket fick effekter, om än inte effekten att Putin inte blev vald till president.

Ganska snart efter valet gick Putin ut och lovade att kameror skulle sättas upp i alla 93 000 vallokaler inför presidentvalet, en åtgärd för att begränsa valfusk hävdade han, men en åtgärd vars effektivitet ifrågasattes inte bara av den ryska valmanskåren och oppositionen utan också av kommentatorer i västmedia. Om verkligen alla vallokaler faktiskt utrustades med kameror är oklart, det var ett mycket dyrt och organisatoriskt svårhanterligt projekt.

Efter dumavalen inrapporterades 8 000 fall av misstänkt valfusk. Efter presidentvalet 4 mars kom enligt svensk press 3 700 rapporter om misstänkt valfusk. Om det är en effekt av kamerorna, av de massiva protesterna, av mer intrikata sätt att fuska eller en reell minskning är svårt att veta. Många oberoende valövervakare bland annat från organisationen Golos fanns också på plats i vallokaler runt om Ryssland, och det är inte osannolikt att de hade lika stor del i minskningen av valfusk som de omtalade kamerorna. Svårt att veta är också om siffrorna ovan är de definitiva, de rapporterades i svenska tidningar strax efter respektive val.

Flera vallagar har också ändrats under tiden mellan duma- och presidentvalen.

En förändring är att det nu krävs bara 500 medlemmar för att få registrera ett parti, tidigare krävdes 40 000. En annan att guvernörer ska tillsättas i direkta val, inte av presidenten. Partier som presenterar kandidater i guvernörsval har möjlighet att ”konsultera presidenten” i fråga om val av kandidat. Det finns sammanlagt 83 regionala ledare i federationen. De direkta valen av dem avskaffades 2004 som en följd av gisslandramat i Beslan, Nordossetien

När förändringen av partiregistrering röstats igenom i den första av tre omgångar i duman rapporterade S:t Petersburg Times att 68 politiska partier ansökt om registrering. Ett av dem var det ryska Piratpartiet, vilket det svenska systerpartiet meddelade på sin hemsida i mars.

Behöver Kreml så splittring kan man fråga sig.

I december 2011 förklarade Konstantin Kosashev, Enade Ryssland, och då ordförande i dumans utriksesutskott, i ett möte med nordiska journalister att det tidigare beslutet att höja spärren för ett parti att ta plats i duman från 5 till 7 procent av de totala rösterna, med att man ville uppmuntra till sammanslagningar av små partier för att ge dem större möjligheter att påverka politiskt.

– Våra liberala partier fortsätter att bekämpa varandra, men vi vill uppmuntra till att det blir fler än ett eller två reella oppositionspartier, sade Konstantin Kosashev.

Om de stora protestdemonstrationerna som hållits under den dryga vecka som gått efter dumavalen då mötet hölls, sade Konstantin Kosashev:

– Det hör till demokratin, och demonstrationerna har varit fredliga. Det är bra att folk säger vad de tycker, även om de säger många elaka saker om Putin och Medvedev. Men visst är det bekymmersamt att så många unga inte är nöjda med valresultat och valprocedurer, det kräver allvarliga analyser.

Och om det utbredda valfusket:

– Alla rapporter om fusk och klagomål på valförrättningar ska rapporteras till centrala valkommitten och till domstolar och utredas noga. Det är vad vallagen säger.

Oppostionspartiernas kommentarer till vallagen och hur rapporter om fusk hanterades var lika, oberoende av parti: Rapporterna togs emot av domstolen, granskades men underkändes sedan utifrån någon mindre del som ansågs inte tillräckligt belagd – och därmed föll hela rapporten.

Så valfusket minskade så vitt det går att bedöma av mediarapporteringen. Om de rapporter om fusk som lämnats in har hanterats annorlunda i mars 2012 än i december2011 är obekant.

Oppositionen är ännu mera splittrad än tidigare, och sjuprocentsspärren för att komma in i duman ligger kvar oförändrad.

Det låter inte som någon riktigt bra utveckling, men om oppositionen kan formulera och gruppera sig, har den också möjlighet att komma vidare i konstruktiva diskussioner som kan leda till partier stora nog att nå inte bara duman, utan reellt inflytande.

Famös lag har trätt i kraft men också överklagats

Den famösa ordningsbestämmelsen i S:t Petersburg som förbjuder ”homosexpropaganda”, trädde i kraft 30 mars, och i dag, torsdagen 5 april har den tillämpats för första gången.

Enligt ett pressmeddelande från Coming Out, S:t Petersburgs organisation för LBTQ-aktivister, avslogs deras begäran att få arrangera en tyst gatudemonstration för att uppmärksamma International Day of Silence. Jag kopierar in pressmeddelandet in extenso:

” HOMOPHOBIC LAW ALIVE IN ST. PETERSBURG, RUSSIA

Today St. Petersburg city administration denied LGBT activists the right to organize an International Day of Silence street protest. Basis for denial – the infamous ”gay propaganda” law, which came into effect in St. Petersburg on March 30 of this year.

This is the first application of the anti-gay law in St. Petersburg, the heart of the Russian LGBT rights movement.

Contrary to numerous assurances by Russian politicians, including the author of the law in St. Petersburg Vitaly Milonov, St. Petersburg governor Georgiy Poltavchenko, and other members of the United Russia party, that this law is not meant to violate the rights of LGBT citizens or to hinder LGBT human rights activity, the facts speak to the contrary.

”According to [the law]… any public activity, aimed at propaganda of sodomy, lesbianism, bisexualism, transgenderness, and pedophilia with the goal of forming a contorted view of social equivalence of traditional and non-traditional conjugal relations, is forbidden”, says head of administration of central district of St. Petersburg, Ms. Scherbakova, in the official letter of denial.

Administrative ban to organize a peaceful street action, motivated by the ”propaganda of homosexuality” law, is discriminatory and directly violates freedom of assembly, guaranteed by the constitution of the RF and by the European Convention on Human Rights (Articles 11 and 14 of the Convention). St. Petersburg LGBT activists will appeal the ban in regional court, and, if all national remedies fail, take this case to the European Court of Human Rights.

Despite the ban, on April 7 activists are going to protest in the center of St. Petersburg with slogans ”Homophobic hatred kills teenagers!”, ”Two moms is normal! Two dads is normal! Mom and dad is normal!”, ”No to silencing of hate crimes!”

”Now that we are living with the homophobic law hanging over our heads like a sword of Damocles, it’s even more important for us to publicly express our disagreement and outrage, and to attract attention of fellow citizens to the terrible consequences of homophobia in society. We will dedicate this Day of Silence protest to the hundreds of thousands of gay people forced to be silenced by this law,” says Mikhail Belodedov, LGBT organization Coming Out advocacy manager.”

—-

Coming Out har vänt sig till domstol i S:t Petersburg och begärt att den nya anti gay-lagen som den kommit att kallas, ska upphävas. Motiveringarna är flera:

  • bestämmelsen bryter mot rysk federal lag
  • bestämmelsen innehåller ord som inte definierats juridiskt, som ”propaganda”, ”bisexualitet”, ”transsexualitet”, ”traditionella och icke-traditionella relationer”
  • bestämmelsen bryter mot principen om likhet inför lagen eftersom den skiljer på ”traditonella” och ”icke-traditionella familjerelationer”.

Pussy Riot lackmuspapper för Rysslands utveckling

Fyra punktjejers bön i Frälsarkyrkan i Moskva 21 februari, ”Heliga moder, jungfru Maria, befria oss från Putin” har lett till att tre av dem häktats och nu inväntar rättegång anklagade för huliganism och störande av allmän ordning. Maxstraffet är sju års fängelse.

Pussy Riot heter musik- och konstnärsgruppen som består av omkring 25 kvinnor mer eller mindre löst knutna till gruppen. Pussy Riot har dykt upp i olika konstellationer på olika platser i Moskva, torg, tunnelbana och alltså också i Frälsarkatedralen, där de iförda stickade luvor i klara färger neddragna för ansiktet framfört musikaliska budskap i punkform.

Dagen före presidentvalet, 3 mars, greps sex av medlemmarna av väpnad polis och fördes till polisstationer. Tre släpptes efter en kortare tid, men tre sitter alltså fortfarande häktade. Två av dem har barn, en 4- respektive en 5-åring.

Behandlingen av Pussy Riotmedlemmarna har väckt uppseende inte bara i Ryssland, stödgrupper för de tre häktade har bildats på Facebook bland annat, och 3 april förklarades de vara samvetsfångar av Amnesty International.

I Ryssland har patriarken Kirill uttalat sig skarpt emot framträdandet i katedralen som han menar vanhelgat det heliga rummet.

Pussy Riot har inte blivit svaret skyldiga och säger att de i bön givit uttryck för sina åsikter, att patriarken borde hålla sig för god för att stödja Putin och maktpartiet på det sätt han gör, och också för god för att bära ett armbandsur värt tiotusentals kronor samtidigt som många troende ryssar inte har råd med mat för dagen.

Svarsbrevet till patrarken inleds med ett Bibelcitat ur Matteus evangelium:

Saliga är de som förföljs för sin tros skull, ty dem hör himmelriket till.

Hela brevet finns här: http://freepussyriot.org/content/pussy-riot-statement-response-patriarchs-speech-24032012

Men Pussy Riot är inte bara av intresse för punkare, feminister och rysk-ortodoxa kyrkan.

När Lena Jonsson, chef för Utrikespolitiska institutets avdelning för Rysslandsstudier, nyligen föreläste i Uppsala under rubriken Ryssland efter valet av Putin, framhöll hon Pussy Riot och behandlingen av punkgruppens medlemmar som ett lackmuspapper som visar vilken väg Ryssland kommer att utvecklas mot.

– Man kan ha synpunkter på icke-kanoniska böner framförda i en katedral, moraliskt och kanske lagalistiskt. Men det var framför allt en politisk bön som riktade sig emot såväl Putin som rysk-ortodoxa kyrkan och dess roll i Ryssland, sade Lena Jonsson.

– Många troende tycker att punkgruppens beteende var att jämställa med hädelse, men även troende har försvarat gruppen och anser att behandlingen av kvinnorna går bortom rimliga gränser.

Pussy Riot har i uttalanden gjort klart att de anser att radikala aktioner måste tas till för att nå ut med oppositionella budskap – statskontrollerad media ger ingen plats åt oppositionen.

– Hur Pussy Riot behandlas och senare döms kommer att ge en fingervisning om hur de kommande sex åren med Putin kommer att bli. Kommer han att lyssna på oppositionen, eller stänger han alla dörrar för den? sade Lena Jonsson.

Det var en Wikström, en Hägglund och en Putin…

som tänkte till och så kom först Wikström och sen Hägglund på att det vore bra med en litteraturkanon, en ka’non alltså, inte kano’n, å så sa dom det, å det tyckte några var jättebra för det är klart att svenska skolelever ska känna till svensk litteratur, men Putin, han sa att ryska elever ska känna till rysk litteratur å det kan väl inte vara någe å känna till så då sa några att det ”var ett försök att manipulera det mänskliga intellektet”.

Under rubriken ”Wikström (FP) och Putin har någonting gemensamt” har jag tidigare skrivit om litteraturlistor med klassiker som borde kännas till. Cecilia Wikström föreslog en litteraturkanon inför riksdagsvalet 2006. Putin föreslog en rysk litteraturkanon inför presidentvalet 2012.

Göran Hägglund (KD) stödde förslaget i ett tal vid KD:s riksting som refererades i Sydsvenska Dagbladet 2009 (Niklas Orrenius, 25 juni 2009), även om en av huvudpunkterna i hans tal enligt referatet var kritik mot Piratpartiet:

”…Hägglund antydde i sitt tal att Piratpartisterna är simpla tjuvar.
– Det blir för parlamentet att bygga ytterligare ett bås för nya tolkar som ska svara för översättningen till rövarspråket, sade KD-ledaren och fick en hel del skratt på det.”

Det var EU-parlamentsval i september samma år, och Piratpartiet var på uppgång som vi vet.

Anna Troberg, ordförande i PP, har nyligen kommenterat Hägglundcitatet:
– Voverorkokloligoghetotenonsos fofololkok fofiloldodelolaror.

Litteraturkanon vet jag inte om någon kommenterat, eller försökt införa, via riksdagsmotioner, propositioner eller på annat sätt.

Däremot delas barn- och ungdomsböcker ut tillsammans med Happy Meal på McDonald’s restauranger under fyraveckors-kampanjer i hela Norden. 62 titlar av 60 upphovsmän i en upplaga på över nio miljoner har distribuerats mellan åren 2001 och 2011. Läsrörelsen, Munkedals pappersbruk och Svenska McDonalds samarbetar i projektet, och Marianne von Baumgarten-Lindberg har valt titlarna. Författare som ingår är bl a Lennart Hellsing, Jan Lööf, Gunna Grähs, Magda Eggens, och Inger och Lasse Sandberg.
Om detta berättades i Ordfronts Litterära Magasin, december 2011.

Och i september 2011 meddelade Svenska Barnboksinstitutet att de startar återutgivning av ”ovärderliga barnböcker”. Det ska bli en serie, ”Läsvärd – om och om igen”, första boken ut var Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff. Böcker som kommer är Gubbar med rim av Einar Nerman från 1931, och Gunnel Lindes Den olydiga ballongen.
Stiftelsen Svenska Barnboksinstitutet i Stockholm fick 150 000 kronor i så kallade kulturbonuspengar från Stockholms stad och det är med de pengarna som böckerna trycks i 250 exemplar vardera, för att säljas av institutet tillsammans med elev- och lärarmaterial.
Även detta stod att läsa i Ordfronts Litterära Magasin, december 2011.

Det var genom en notis i Svenska Dagbladets kulturbilaga 28 januari som Putins litterära kanon med 100 ryska böcker som varje rysk elev borde läsa och skriva uppsats om inför studentexamen, gjordes mig bekant. Det står mera att läsa om detta i mitt tidigare inlägg.

Om det blir snabbmatskedjor och stiftelseägda institut som rycker in för klassikernas fortbestånd även i Ryssland återstår att se.

Gånge kalasjnikov av glas till – och från

Putin stjäl inte bara ideer, han stjäl AK47 också. Det har framgått av Rysslandsrapporteringen i SvD.

Iden gällde demonstrationer inför presidentvalet. Om detta har jag skrivit, och att jag finner rubriceringen löjlig. Demonstrationer för och emot det ena och det andra, och den ena och den andra, har förekommit under fler decennier än Putin har levt.

Kalasjnikoven däremot var en nyhet. Jan Blomgren, SvD:s Rysslandskorrespondent, redovisar i en krönika 21 mars två historier om Putin från Masja Gessens till svenska nyss översatta bok Mannen utan ansikte.

En historia berättar att när Putin besökte Guggenheimmuseet i New York kom sällskapet till en monter med en kalasjnikov av glas. Han bad att få se den, montern öppnades, och efter att ha hållit den lämnade han den till en av sina livvakter, och gick vidare.
Museipersonalen var häpen och bestört, rapporterar Blomgren.

Det kan man förstå.

Men kanske Putin också var häpen och bestört, även om han inte visade det. Han är ju KGB-tränad, vilket ofta framhålls.

I Michael Hodges reportagebok AK47 – vapnet som förändrade världen, skriver Hodges:

”På sommaren 2004 skickade Vladimir Putin en flaska rysk vodka till George W Bush. Flaskan var gjord i kristall och utformad som en kalasjnikov – en besynnerlig gåva till en president som var helnykterist och hade undvikit att bli inkallad till tjänstgöring i Vietnam och följdaktligen aldrig hört fientlig kalasjnikoveld. Kanske var gåvan en påminnelse om att de amerikanska trupperna, precis som de ryska, blev beskjutna med kalasjnikovs varje dag. I alla konfliktzoner där Ryssland och USA var inblandade möttes deras soldater av AK47:an…Den sinnrikt utformade gåvan från Putin till Bush var alltså en påminnelse, ett blänkande men koncist sätt att säga att kalasjnikoven var ett ryskt vapen, lika ryskt som vodka.”

Michael Hodges skriver mycket mera, om general Michail Kalasjnikov som konstruerade vapnet, om fabriken där den började byggas och om hur vapnet spridits över världen. Blivit en golem, som generalen säger i boken. Jag rekommenderar den varmt. Boken alltså.

Var det denna flaska av kristall, utformad som en kalasjnikov, som Putin fann på Guggenheimmuseet, undrar jag?

Vilken nytta hade då den ”sinnrikt utformade gåvan” gjort?

Nog väcker det många frågor detta, om gåvor och vad de representerar för olika människor i olika länder. Och om man tar tillbaka gåvor som förkastats, om de förkastats, av mottagaren, vad är man då? Tjuv? Ja.

Den andra historien i Gessens bok beskriver hur Putin stoppade på sig en dyrbar diamantring som ägaren Robert Kraft, rik och inflytelserik amerikansk affärsman, vid ett besök i S:t Petersburg låtit honom titta närmare på. Ringen delas ut till spelare och viktiga personer runt det lag som varit säsongens bästa i amerikansk fotboll. Kraft äger New England Patriots som vunnit Super Bowl.

Robert Kraft har sagt till amerikanska medier att ringen var en gåva till Rysslands president.

Jan Blomgren konkluderar: ”Historien om hur Vladimir Putin skaffade sig en en unik ring och en karbin i glas är tyvärr sannolikt inga sagor utan konkreta bevis för den mäktige ryske ledarens aptit på prylar och pengar – och en fullständig okänslighet för var gränserna för girighet går”.
I ingressen till krönikan har läsaren fått veta att ”Ryktena om Putins förmögenhet talar om minst 300 miljarder kronor, men ingen vet förstås säkert.”

Om ringen vet jag intet, liksom om amerikansk fotboll och om Putins förmögenhet.
Men ryktena går så hönorna flyger, och ingen rök utan eld. Eller?

Och historien om kalasjnikoven av glas är intressant – inte minst sedd i ljuset av vad Michael Hodges beskrev i sin bok.

Michail Prochorov – från Red Herring till Räddare

”Han är miljardär och kan få ordning på ekonomin” var en rysk Prochorov-väljares förhoppning inför presidentvalet 4 mars. Hon hette Irina och intervjuades av SR:s reporter. Irina ansåg också att lönerna måste höjas och inflationen sänkas.

Det vore möjligt att raljera över Irinas kommentarer och förhoppningar. Mångmiljonär, och rent av mångmiljardär, har Putin också framställts som, och även Jeltsin före honom. Undrar hur det är med Medvedev, har inte han också berikat sig och sina närmaste? Ordning på ekonomin är det ju i någon bemärkelse också (se gärna Går Ryssland under, eller?, dec-11).

När Michail Prochorov i december 2011 tillkännagav att han skulle kandidera i presidentvalet mottogs det med skepsis inte bara i svenska medier. I Moscow News ifrågasattes han som varande en kandidat som ”godkänts” av Kreml, en ”red herring”, ett villospår som skulle ge sken av att presidentvalet skulle bli ett val mellan reella alternativ, inte bara mellan Putin och kandidater lanserade av partier som i slutänden bara varit stödpartier till Enade Ryssland och Putin/Medvedev.

Prochorov beskrivs som Rysslands tredje rikaste man, äger New Jersey Jets, och har förutom för sitt affärssinne blivit uppmärksammad för sitt värdskap vid extravaganta fester. Han var tidigare aktiv i partiet Rättvisa Ryssland, men lämnade det hösten 2011. (se även Känt och okänt i politik och press, mars -12).

Månaderna från december och fram till mars ändrades mediabilden av Prochorov.

Han framställdes alltmer som ett verkligt, liberalt alternativ, och i Svenska Dagbladet var det uppenbart att Magnus Ljunggren förde fram inte bara Michail utan även systern Irina, chefredaktör för NLO, en litterär tidskrift med gott rykte och broderns nickelmiljarder i ryggen. ”Kultursponsorn Prochorov Putins enda liberala utmanare” skrev han i slutet av januari. ”Irina Prochorova sopade banan med Putins språkrör i tv-debatt” löd rubriken 2 mars.

I februari citerades Lena Jonson, chef för Utrikespolitiska institutets Rysslandsavdelning, i Metro, sägande att Prochorov var ”den mest intressanta kandidaten. Han och Zjuganov (ledaren för kommunistpartiet) är de enda som faktiskt erbjuder ett alternativ till Putin”.

Vid valet 4 mars fick Prochorov åtta procent av rösterna, vilket var oväntat mycket och placerade honom på tredje plats av kandidaterna. I SvD 13 mars skrev Ljunggren ”Prochorov är ingen vanlig oligark. Han kan snarare påminna om det sena 1800-talets stormrika mecenater … Allt vad Vladimir Putin står för är syskonen Prochorov främmande … Syskonparet är liberaler som vill lämna sitt bidrag till ett framtida civiliserat Ryssland, slutgiltigt inordnat i Europa”.
Rubriken löd ”Prochorov kan ta över efter Putin”.

Vad ryssar skulle tycka om att beskrivas som ociviliserade kan jag gissa.

Vad alltför många ryssar tycker om homosexuella har jag tyvärr också en aning om. Och när Ksenia Sobchak, programledare i MTV Russia och av Expressen (se Känt och okänt i politik och press, mars -12) utnämnd till Rysslands Paris Hilton och därför en viktig person som anslutit sig till anti-Putin-lägret, dagarna innan valet i sin tv-show intervjuade presidentkandidater och frågade den 46-årige ungkarlen Michail Prochorov vad han tycker om bögar (”gay men” står det i referatet i S:t Petersburg Times), då betyder frågan mer i Ryssland än i Sverige.

Prochorovs svar var att han skrattar åt ryktena om att han skulle vara gay. Han har vänner som är gay, och han är en fri människa som umgås med vilka han vill.
Rysslands Paris Hilton ska efter detta ha påmint om de extravaganta festerna (se ovan) och ha kommenterat att ”I’ve seen your friends. You are the most clever and thoughtful among them. I’m not sure that’s a great compliment”.

Sobchak var/är kanske anti-Putin, till vad nytta det vara må. Men hon är uppenbarligen inte pro-Prochorov. Vilda fester må ifrågasättas, men antydningar om sexvanor är bara lågt, i alla bemärkelser.